Förordning (EU) 2019/1020 införde leverantören av distributionstjänster som en kategori av ekonomisk aktör. Artikel 3.11 definierar den som varje fysisk eller juridisk person som, inom ramen för kommersiell verksamhet, erbjuder minst två av följande tjänster: lagerhållning, förpackning, adressering och avsändning, utan att äga de berörda produkterna. Posttjänster, pakettjänster och andra post- eller godstransporttjänster undantas. Förordningen om allmän produktsäkerhet upprepar definitionen i artikel 3.12.
Kategorin finns på grund av e-handeln. Som kommissionens ”Blue Guide” förklarar används distributionscentraler i EU för att lagra produkter som säljs online av säljare etablerade utanför unionen och för att skicka dem till konsumenter, så att ingen importör i klassisk mening finns. Enligt artikel 4.2 d i förordningen om marknadskontroll blir en leverantör av distributionstjänster som är etablerad i EU den ekonomiska aktör som ansvarar för de produkter den hanterar, om ingen tillverkare, importör eller tillverkarens representant är etablerad i unionen. Den måste då kontrollera att försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation finns, lämna information till marknadskontrollmyndigheterna på begäran, informera dem om en produkt utgör en risk och samarbeta om korrigerande åtgärder. Artikel 16 i förordningen om allmän produktsäkerhet tillämpar samma regel på konsumentprodukter.
Eftersom definitionen beror på vilka tjänster som faktiskt erbjuds bör ett logistikföretag bedöma om dess affärsmodell också gör det till en distributör eller en importör. Enligt 2024 års produktansvarsdirektiv ansvarar leverantören av distributionstjänster för skador orsakade av en defekt produkt från en tillverkare utanför EU, om det inte finns någon importör eller tillverkarens representant i unionen.