Direktiv (EU) 2024/2853 fastställer gemensamma regler om ekonomiska aktörers ansvar för skada som fysiska personer lidit och som orsakats av defekta produkter, samt om ersättning för sådan skada (artikel 1). Ansvaret är strikt: den skadelidande måste bevisa defekten, skadan och orsakssambandet, men inte vållande (artikel 10). En produkt är defekt om den inte ger den säkerhet som en person har rätt att förvänta sig eller som krävs enligt unionsrätten eller nationell rätt (artikel 7), och defekt presumeras bland annat om produkten inte uppfyller obligatoriska produktsäkerhetskrav som är avsedda att skydda mot risken för skadan, eller om svaranden underlåter att lämna ut relevant bevisning.
Definitionerna är vidare än i 1985 års direktiv. Med produkt avses alla lösa saker, även om de har integrerats i en annan lös sak eller i fast egendom, och begreppet omfattar el, digitala tillverkningsfiler, råvaror och programvara (artikel 4). Artikel 8 anger vem som är ansvarig: tillverkaren av produkten eller av en defekt komponent; om tillverkaren är etablerad utanför unionen, importören, tillverkarens representant och, om ingen av dem finns, leverantören av distributionstjänster; varje person som väsentligt ändrar en produkt; samt varje distributör, och onlineplattformar som agerar som distributörer, som inom en månad underlåter att identifiera en i EU etablerad ekonomisk aktör eller sin egen leverantör.
Direktivet trädde i kraft den 8 december 2024. Medlemsstaterna ska införliva det senast den 9 december 2026, och det tillämpas på produkter som släpps ut på marknaden eller tas i bruk från och med det datumet (artiklarna 2, 21 och 22; artikel 2.1 i den lydelse som rättades 2026). För tillverkare och importörer är kopplingen till regelefterlevnadsarbetet direkt: bristande efterlevnad av produktsäkerhetslagstiftningen skapar nu en presumtion för defekt, och den tekniska dokumentationen är den bevisning som en domstol kan besluta ska lämnas ut.