Avfallsdirektivet definierar ett system för utökat producentansvar som en uppsättning åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att säkerställa att tillverkare av produkter bär det ekonomiska ansvaret, eller det ekonomiska och organisatoriska ansvaret, för att hantera avfallsledet i en produkts livscykel (artikel 3.21). Artikel 8 ger medlemsstaterna rätt att lägga detta ansvar på var och en som yrkesmässigt utvecklar, tillverkar, bearbetar, behandlar, säljer eller importerar produkter, inklusive att ta emot returnerade produkter och avfall samt finansiera hanteringen av dem, och artikel 8a fastställer allmänna minimikrav för systemen: tydligt definierade roller, mål för avfallshantering, rapportering och ekonomiska bidrag som täcker kostnaderna för separat insamling, transport och behandling och som, där så är möjligt, differentieras utifrån hållbarhet, reparerbarhet, återanvändbarhet och återvinningsbarhet.
Sektorslagstiftningen gör principen obligatorisk. Enligt förordningen om förpackningar och förpackningsavfall har tillverkare utökat producentansvar för de förpackningar de för första gången tillhandahåller på en medlemsstats marknad (artikel 45); enligt batteriförordningen gäller detsamma för batterier (artikel 56); och enligt WEEE-direktivet finansierar tillverkare insamling, behandling, återvinning och bortskaffande av avfall som utgörs av elektrisk och elektronisk utrustning och måste registrera sig i varje medlemsstat där de säljer (artiklarna 12 och 16). I samtliga fall definieras ”tillverkare” per medlemsstat och omfattar tillverkaren, importören, varumärkesinnehavaren och distanssäljare från andra länder, så ett företag som säljer till Sverige är tillverkare i Sverige oavsett om företaget är etablerat där eller inte.
I praktiken innebär det att registrera sig i det nationella producentregistret, rapportera de kvantiteter som släpps ut på marknaden, betala avgifter – vanligtvis via en producentansvarsorganisation – och, för säljare som är etablerade utomlands, utse en representant för utökat producentansvar i varje berörd medlemsstat, vilket krävs enligt batteri- och förpackningsförordningarna.