Vi vill sälja i ytterligare ett EU-land

Att sälja i ett andra EU-land innebär sällan en ny omgång provningar. Där en EU-akt harmoniserar reglerna för en produkt är kraven desamma i alla medlemsstater, och flera akter anger att medlemsstaterna inte får hindra produkter som uppfyller kraven, till exempel förordningarna om energimärkning och däckmärkning (förordning (EU) 2017/1369, artikel 7.1; förordning (EU) 2020/740, artikel 11.1). Det som skiljer sig från land till land är språket, de nationella reglerna för aspekter som EU inte har harmoniserat och de nationella registren.^[6][7]

Språket kommer först. Enligt förordningen om allmän produktsäkerhet ska tillverkare och importörer se till att produkten åtföljs av tydliga anvisningar och säkerhetsinformation på ett språk som konsumenterna lätt förstår, enligt vad den medlemsstat där den tillhandahålls bestämmer (artiklarna 9.7 och 11.4), och distributörer kontrollerar detta innan de säljer (artikel 12.1). För kosmetika följer etikettens innehåll, hållbarhet, försiktighetsåtgärder och funktion lagen i den medlemsstat där produkten når slutanvändaren (förordning (EG) nr 1223/2009, artikel 19.5).^[1][5]

Onlineerbjudandet följer kunden. När produkter säljs på distans ska erbjudandet ange tillverkarens namn och adresser, den ansvariga personen i EU om tillverkaren finns utanför EU, uppgifter som identifierar produkten, bland annat en bild, samt varningar och säkerhetsinformation på ett språk som konsumenterna lätt förstår, enligt vad den medlemsstat där produkten tillhandahålls bestämmer (GPSR artikel 19). Det nya landets version av webbshoppen behöver sina egna översatta varningar.^[1]

Nationella tekniska regler fyller det utrymme som EU lämnar öppet. Förordning (EU) 2019/515 gäller när en myndighet i bestämmelselandet använder en nationell regel om en aspekt som inte är harmoniserad på unionsnivå, till exempel egenskaper, benämningar, märkning eller etikettering, för att begränsa eller neka tillträde för varor som lagligen saluförs i en annan medlemsstat (artikel 2.1 och 2.2). Producenten kan upprätta en frivillig försäkran om ömsesidigt erkännande för att visa att varorna lagligen saluförs någon annanstans, översatt till ett språk som bestämmelselandet kräver (artikel 4.1), och varje medlemsstat har produktkontaktpunkter som förklarar landets regler (artikel 9). Förordningen tillämpas från och med den 19 april 2020.^[3]

Vissa skyldigheter registreras per land. Enligt förordningen om förpackningar och förpackningsavfall registrerar sig producenter i det nationella producentregistret i varje medlemsstat där de först tillhandahåller förpackningar eller förpackade produkter, och får inte sälja där innan de är registrerade (förordning (EU) 2025/40, artikel 44.2 och 44.4); de nationella registren inrättas inom 18 månader efter ikraftträdandet av den första genomförandeakten enligt artikel 44.14 (artikel 44.1). Den 4 oktober 2026 fanns ingen sådan akt på EUR-Lex, så hur registreringen fungerar till dess att registren finns är en fråga för varje medlemsstat och en fråga för en jurist. En distributör av kosmetika som på eget initiativ översätter etikettuppgifter för att sälja i en annan medlemsstat skickar produktkategori och produktnamn, medlemsstaten, sitt eget namn och sin egen adress samt den ansvariga personens adress elektroniskt till kommissionen (förordning (EG) nr 1223/2009, artikel 13.3). Marknadskontrollmyndigheterna i varje land kan som korrigerande åtgärd kräva varningar på det egna språket (förordning (EU) 2019/1020, artikel 16.3 e).^[2][4][5]