Vi vet inte vilka språk bruksanvisningen ska ha

Ingen av EU:s produktakter anger några språk. I stället använder alla samma formel: bruksanvisningar och säkerhetsinformation ska vara på ett språk som konsumenterna lätt kan förstå, enligt vad den medlemsstat där produkten tillhandahålls bestämmer. Förordningen om allmän produktsäkerhet ställer kravet på tillverkare och importörer (artikel 9.7 och 11.4) och låter distributörer kontrollera det före försäljning (artikel 12.1). Språket följer alltså försäljningslandet, och en produkt som säljs i fem länder kan behöva fem språkversioner, eller färre där en medlemsstat godtar ett språk som talas i ett annat land. För produkter som omfattas av unionens harmoniseringslagstiftning gäller inte artikel 9–18 i GPSR (artikel 2.1 b); sektorsaktens egen språkregel tar deras plats, medan artikel 19 om onlineerbjudanden gäller för båda.^[1]

Sektorsdirektiven upprepar formeln. Enligt lågspänningsdirektivet ser tillverkare och importörer till att elektrisk utrustning åtföljs av bruksanvisning och säkerhetsinformation på ett språk som konsumenter och andra slutanvändare lätt förstår, enligt vad den berörda medlemsstaten bestämmer, och bruksanvisningen, säkerhetsinformationen och märkningen ska vara klara, begripliga och tydliga (direktiv 2014/35/EU artikel 6.7 och 8.4). EMC-direktivet tillämpar samma regel på bruksanvisningen och informationen enligt artikel 18 (direktiv 2014/30/EU artikel 7.7 och 9.4), radioutrustningsdirektivet på bruksanvisning och säkerhetsinformation (direktiv 2014/53/EU artikel 10.8 och 12.4) och leksaksdirektivet på leksaker (direktiv 2009/48/EG artikel 4.7 och 6.4). Från och med den 1 augusti 2030 ersätts det direktivet av leksaksförordningen (EU) 2025/2509 (artikel 56 och 59 i den förordningen).^{[2][7][6][4][8]}

Varningar och kontaktuppgifter har egna regler. För leksaker får en medlemsstat föreskriva att varningar och säkerhetsanvisningar ska vara skrivna på ett språk som dess konsumenter lätt förstår (direktiv 2009/48/EG artikel 11.3). De kontaktuppgifter som tillverkare och importörer anger på elektrisk utrustning, EMC-utrustning och radioutrustning ska vara på ett språk som slutanvändare och marknadskontrollmyndigheter lätt förstår (direktiv 2014/35/EU artikel 6.6 och 8.3; direktiv 2014/30/EU artikel 7.6 och 9.3; direktiv 2014/53/EU artikel 10.7 och 12.3). När produkten säljs online visar erbjudandet varningarna och säkerhetsinformationen på det språk medlemsstaten bestämmer (GPSR artikel 19 d).^[4][2][6][1]

Kosmetika delar upp etiketten. Nominellt innehåll, datum för minsta hållbarhet, försiktighetsåtgärder och funktion anges på det språk som bestäms av lagstiftningen i den medlemsstat där produkten når slutanvändaren (förordning (EG) nr 1223/2009 artikel 19.5), medan ingrediensförteckningen använder de gemensamma ingrediensbeteckningarna i ordlistan i alla länder (artikel 19.6). Distributörer kontrollerar att språkkraven är uppfyllda före försäljning (artikel 6.2). EU-domstolen har slagit fast att denna språkregel också kan tillämpas på en säljare som är etablerad i en annan medlemsstat och som säljer online till konsumenter i det landet, eftersom sådana märkningskrav faller utanför det samordnade området i e-handelsdirektivet (mål C-88/23).^[5]

Myndigheterna har sina egna språkkrav. Tillverkare och importörer lämnar dokumentation som visar överensstämmelse på ett språk som den begärande myndigheten lätt förstår (direktiv 2014/35/EU artikel 6.9; förordning (EU) 2019/1020 artikel 4.3 b), och EU-försäkran om överensstämmelse enligt lågspänningsdirektivet översätts till det eller de språk som krävs av den medlemsstat där utrustningen släpps ut eller tillhandahålls (direktiv 2014/35/EU artikel 15.2). När produkter visar sig vara bristfälliga kan myndigheterna kräva varningar på det eller de språk som medlemsstaten bestämmer (förordning (EU) 2019/1020 artikel 16.3 e).^[2][3]