Ledningen frågar vad företaget ansvarar för

Den första exponeringen är regulatorisk. Om en produkt kan äventyra hälsa eller säkerhet eller inte överensstämmer med den tillämpliga lagstiftningen kräver marknadskontrollmyndigheterna att den berörda ekonomiska aktören vidtar lämpliga och proportionella korrigerande åtgärder inom en period som myndigheterna anger (förordning (EU) 2019/1020, artikel 16.1 och 16.2). Åtgärderna kan omfatta att bringa produkten i överensstämmelse, att hindra att den tillhandahålls, att dra tillbaka eller återkalla den och varna allmänheten, eller att förstöra den (artikel 16.3). Om aktören inte agerar säkerställer myndigheterna att produkten dras tillbaka eller återkallas eller att försäljningen förbjuds eller begränsas, och informerar allmänheten (artikel 16.5). Deras befogenheter omfattar att kräva dokument, genomföra oanmälda inspektioner, anskaffa prover under skyddad identitet och besluta om sanktioner (artikel 14.4).^[1]

Pengar kommer in på två sätt. Medlemsstaterna får bemyndiga sina myndigheter att av den ekonomiska aktören återkräva samtliga kostnader för sin verksamhet i samband med en bristande överensstämmelse, inklusive provning, lagring och vidtagna åtgärder (artikel 15). Och medlemsstaterna fastställer sanktioner för överträdelser av den harmoniseringslagstiftning som förtecknas i bilaga II till förordning (EU) 2019/1020 och av förordningen om allmän produktsäkerhet (EU) 2023/988; båda akterna kräver att sanktionerna är effektiva, proportionella och avskräckande, och ingen av dem anger något belopp (förordning (EU) 2019/1020, artikel 41; GPSR artikel 44).^[1][2]

Den andra exponeringen är kostnaden för en återkallelse. Om en tillverkare har anledning att tro att en produkt som den släppt ut på marknaden är farlig måste den omedelbart vidta korrigerande åtgärder, inklusive tillbakadragande eller återkallelse när det är lämpligt (GPSR artikel 9.8). Vid en återkallelse erbjuder den ansvariga aktören konsumenten en effektiv, kostnadsfri och snabb åtgärd: ett val mellan minst två av reparation, utbyte och en återbetalning som minst motsvarar det betalda priset, om inte bara en av dem är möjlig eller de andra skulle vara oproportionerliga (artikel 37.1 och 37.2). Konsumenten står inte för kostnaden för att skicka eller returnera produkten (artikel 37.5).^[2]

Den tredje exponeringen är det civilrättsliga ansvaret för skada. Enligt produktansvarsdirektivet (EU) 2024/2853, som gäller produkter som släpps ut på marknaden eller tas i bruk från och med den 9 december 2026, har en fysisk person som drabbas av skada som orsakats av en felaktig produkt rätt till ersättning (artikel 2.1 och 5). Tillverkaren är ansvarig; om tillverkaren finns utanför unionen är även importören och den auktoriserade representanten ansvariga, och i andra hand leverantören av distributionstjänster (artikel 8.1). Ett företag som väsentligt ändrar en produkt behandlas som dess tillverkare (artikel 8.2), och om ingen ansvarig aktör som är etablerad i unionen kan identifieras blir en distributör ansvarig om den inte inom en månad från en begäran identifierar en sådan aktör eller sin egen leverantör (artikel 8.3). Ansvaret kan inte uteslutas genom avtal gentemot den skadelidande (artikel 15). Produkter som släppts ut på marknaden före det datumet omfattas fortfarande av direktiv 85/374/EEG (artikel 21).^[3]