Ingen i företaget äger regelefterlevnaden för produkter

EU:s produktlagstiftning vänder sig inte till avdelningar eller befattningar. Skyldigheterna vilar på den ekonomiska aktören: tillverkaren, importören, distributören. Enligt förordning (EU) 2023/988 om allmän produktsäkerhet (GPSR) genomför tillverkaren en intern riskanalys och upprättar teknisk dokumentation innan en produkt släpps ut på marknaden, håller dokumentationen uppdaterad och tillgänglig för myndigheterna i tio år och ser till att det finns förfaranden som säkerställer att serietillverkade produkter fortsätter att överensstämma med kraven (artikel 9.2–9.4). Tillverkaren inrättar kanaler för klagomål, utreder dem och för ett internt register (artikel 9.11 och 9.12). En importör ser innan en produkt släpps ut på marknaden till att tillverkaren har uppfyllt sina skyldigheter om dokumentation och märkning (artikel 11.1).^[1]

Förordningen ställer ett organisatoriskt krav: ekonomiska aktörer ska se till att de har interna processer för produktsäkerhet som gör det möjligt för dem att uppfylla de relevanta kraven (artikel 14). Som exempel nämner kommissionens riktlinjer personal som är utbildad i produktsäkerhetsfrågor och har kunskap om EU:s produktsäkerhetslagstiftning (kommissionens tillkännagivande C/2025/6233, avsnitt 3.1.1). Förordningen säger inte hur processerna ska se ut eller vem som driver dem. Det är företagets beslut, och ett företag där ingen äger frågan har inte fattat det.^[1][5]

Flera skyldigheter kan inte vänta på att någon ska känna sig ansvarig. Om en tillverkare anser eller har anledning att tro att en produkt är farlig ska den omedelbart vidta korrigerande åtgärder, informera konsumenterna och underrätta myndigheterna (artikel 9.8). En olycka som har orsakats av en produkt anmäls utan onödigt dröjsmål från det att tillverkaren fick kännedom om den, och importörer och distributörer som får kännedom om en olycka informerar tillverkaren utan onödigt dröjsmål (artikel 20.1 och 20.3). På begäran identifierar en ekonomisk aktör sina leverantörer och företagskunder, i sex år (artikel 15.3 och 15.5). Varje sådan skyldighet förutsätter att information som kommer in i en del av företaget når en person som kan fatta beslut.^[1]

Skyldigheterna blir inte mindre för att en person gör arbetet vid sidan av ett annat jobb; artiklarna om tillverkare och importörer gör inget undantag för små aktörer. Däremot ger de arbetet en struktur. Vissa skyldigheter är grindar: de ska vara uppfyllda innan en produkt släpps ut på marknaden, och en importör som har anledning att tro att de inte är det får inte släppa ut produkten (artikel 11.2). Vissa är tidsfrister, till exempel omedelbara åtgärder för en farlig produkt (artiklarna 9.8 och 11.8) och anmälan av olyckor (artikel 20.1). Resten är löpande: att hålla dokumentationen uppdaterad och serietillverkningen i överensstämmelse (artikel 9.4) och att föra registret. Dokumentationens omfattning är i sig knuten till risken: filen ska åtminstone innehålla en allmän beskrivning av produkten och dess väsentliga egenskaper som är relevanta för bedömningen av dess säkerhet, och analysen av de möjliga riskerna och de lösningar som har valts, provningsrapporter och tillämpade standarder läggs till när det är lämpligt med hänsyn till de möjliga riskerna (artikel 9.2), så en enkel produkt med låg risk kräver en kort fil. Kommissionen ska dessutom anta särskilda riktlinjer för ekonomiska aktörer, med särskild hänsyn till små och medelstora företag, inklusive mikroföretag, om hur förordningens skyldigheter ska uppfyllas (artikel 17.2).^[1]

För produkter som omfattas av en rättsakt om CE-märkning gäller inte det kapitel i GPSR som innehåller dessa organisatoriska artiklar (artikel 2.1 tredje stycket b); sektorsrättsakterna har egna regler. Enligt lågspänningsdirektivet 2014/35/EU ska tillverkarna till exempel se till att det finns förfaranden som säkerställer att serietillverkningen förblir i överensstämmelse och som på ett lämpligt sätt beaktar ändringar i produktens konstruktion eller egenskaper och ändringar i de standarder eller specifikationer som överensstämmelsen försäkras mot (artikel 6.4). Kommissionens blåbok anger principen bakom allt detta: tillverkaren har det yttersta ansvaret för att produkten överensstämmer med kraven och kan under inga omständigheter fria sig från sitt ansvar genom att hänvisa till en tillverkarens representant, en distributör eller en underleverantör (avsnitt 3.1). När myndigheterna upptäcker en bristande överensstämmelse kräver de att den berörda ekonomiska aktören, alltså företaget, agerar (förordning (EU) 2019/1020 artikel 16.2).^[2][3][4]