Vårt leverantörsavtal säger ingenting om regelefterlevnad

EU:s produktlagstiftning fördelar skyldigheterna efter roll, inte efter avtal. Enligt förordning (EU) 2023/988 om allmän produktsäkerhet ska importören innan en produkt släpps ut på marknaden försäkra sig om att tillverkaren har upprättat riskanalysen och den tekniska dokumentationen (artikel 11.1), förvara en kopia av dokumentationen i 10 år (artikel 11.6) och agera när en produkt som importören har släppt ut är farlig (artikel 11.8). Den som släpper ut en produkt på marknaden under sitt eget namn eller varumärke anses vara tillverkare och tar på sig artikel 9 i sin helhet (artikel 13.1). Kommissionens Blå guide tillägger att en tillverkare som anlitar underleverantörer måste behålla den övergripande kontrollen, måste få all information som behövs och under inga omständigheter kan fria sig från sitt ansvar.^[1][2]

Flera av dessa skyldigheter beror på information som bara leverantören har. Varje ekonomisk aktör ska på begäran kunna ange vem som har levererat produkten eller en del, komponent eller inbyggd programvara, och hålla den informationen tillgänglig i sex år (artikel 15.3 och 15.5). Tillverkare ska i rätt tid hålla andra ekonomiska aktörer i kedjan informerade om säkerhetsproblem som de upptäcker (artikel 9.10), se till att serietillverkningen fortsätter att överensstämma med kraven (artikel 9.4) och hålla dokumentationen uppdaterad (artikel 9.3). GPSR kräver också att varje ekonomisk aktör har interna rutiner för produktsäkerhet (artikel 14). För produkter som omfattas av en produktspecifik harmoniseringsakt innehåller sektorsakten motsvarande skyldigheter (artikel 2.1 tredje stycket led b), och för de akter som förtecknas i artikel 4.5 i förordning (EU) 2019/1020 måste den ansvariga aktören i unionen kunna lämna dokumentationen på ett språk som myndigheten lätt förstår (förordning (EU) 2019/1020 artikel 4.3 b).^[1][4]

Ett leveransavtal är platsen där du säkrar den informationen. I Den blå guiden anges det som god praxis att importörer hänvisar till den tillämpliga EU-lagstiftningen i avtalet med leverantören och säkrar tillgång till den tekniska filen, eller tillverkarens undertecknade åtagande att tillhandahålla den (fotnot 139). Lagen skriver inte avtalsklausulerna och avgör inte vem som betalar för provning, tillbakadraganden eller återkallelser mellan köpare och leverantör; det är kommersiell och nationell avtalsrätt, och där behövs juridisk rådgivning. Det lagen däremot avgör är att du inte kan peka på avtalet när en myndighet frågar.^[1][2]

Ett nyare förbud hör hemma i samma villkor. Förordning (EU) 2024/3015 förbjuder att produkter som har tillverkats med tvångsarbete i något led av leveranskedjan släpps ut eller tillhandahålls på unionsmarknaden, eller exporteras (artikel 2.7 och 3). Den gäller från och med den 14 december 2027 (artikel 39) och skapar inga ytterligare skyldigheter att visa tillbörlig aktsamhet utöver gällande rätt (artikel 1.3).^[3]