Vår kosmetikaetikett saknar obligatorisk information

Förordning (EG) nr 1223/2009 omfattar alla ämnen eller blandningar som är avsedda att komma i kontakt med kroppens yttre delar, tänderna eller munnens slemhinnor, huvudsakligen för att rengöra, parfymera, förändra utseendet på, skydda eller hålla dem i gott skick, eller för att korrigera kroppslukt (artikel 2.1 a). Den tillämpas från och med den 11 juli 2013 (artikel 40). Den konsoliderade texten som används här omfattar ändringar fram till kommissionens förordning (EU) 2026/909.^[1]

Varje kosmetisk produkt behöver en ansvarig person i EU, och endast produkter med en sådan får släppas ut på marknaden (artikel 4.1). För produkter som tillverkas i EU är det tillverkaren. Vid import är varje importör ansvarig person för de produkter den släpper ut på marknaden, om den inte genom skriftligt uppdrag utser en annan person i EU (artikel 4.3–4.5). En distributör blir ansvarig person när den säljer under eget namn eller varumärke eller ändrar en produkt så att efterlevnaden kan påverkas. Att översätta etiketten räknas inte som en sådan ändring (artikel 4.6). Den ansvariga personen ser bland annat till att märkningsreglerna i artikel 19.1, 19.2 och 19.5 följs (artikel 5.1).^[1]

Artikel 19.1 anger vad behållaren och förpackningen ska bära, med outplånliga, lättlästa och väl synliga bokstäver: den ansvariga personens namn och adress, med ursprungsland för importerade produkter, nominellt innehåll i vikt eller volym, hållbarhetsdatum eller, för produkter med en hållbarhet över 30 månader, hållbarhet efter öppnande, särskilda försiktighetsåtgärder, bland annat de som krävs enligt bilagorna III–VI, partinummer eller en referens som identifierar produkten, funktionen om den inte framgår av presentationen, vilken domstolen tolkar som information som gör att konsumenterna kan använda produkten säkert, inte bara dess ändamål (mål C-667/19), samt ingrediensförteckningen, som får finnas enbart på ytterförpackningen. Ingrediensförteckningen följer strikta regler: fallande ordning efter vikt, ”parfum” eller ”aroma” för parfymkompositioner, ”(nano)” efter nanomaterial och ingrediensglossariets gemensamma ingrediensnamn (artikel 19.1 g och 19.6).^[1]

Praktiska begränsningar förutses. Om försiktighetsåtgärder eller ingredienser inte kan anges på förpackningen anges de på en bifogad eller fäst broschyr, etikett, remsa, bricka eller kort, med en hänvisning, om det inte är omöjligt, i form av förkortad information eller symbolen i punkt 1 i bilaga VII (artikel 19.2). Domstolen har slagit fast att denna information inte får placeras i en företagskatalog som symbolen hänvisar till (mål C-667/19). För tvål, badkulor och andra små produkter får ingrediensförteckningen finnas på en skylt vid det uppvisade förvaringskärlet (artikel 19.3). Vilket språk som gäller för innehåll, hållbarhet, försiktighetsåtgärder och funktion avgörs av lagstiftningen i den medlemsstat där produkten når slutanvändaren (artikel 19.5). Etiketter får inte antyda egenskaper eller funktioner som produkten inte har (artikel 20.1).^[1][3]

Distributörerna är den andra försvarslinjen. Innan de tillhandahåller en produkt kontrollerar de att den ansvariga personens uppgifter, partinumret och ingrediensförteckningen finns, att språkkraven är uppfyllda och att hållbarhetsdatumet inte har passerat (artikel 6.2). Myndigheterna kontrollerar produkter på marknaden genom produktinformationsfilen och laboratoriekontroller (artikel 22). Om artikel 19 inte följs kräver de att den ansvariga personen rättar produkten, drar tillbaka den eller återkallar den inom en tidsfrist (artikel 25.1 h), och om det inte sker förbjuder eller drar de tillbaka den själva (artikel 25.5). Kosmetikaförordningen finns också förtecknad i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020.^[1][2]