Vår leverantör vill inte säga vad produkten är gjord av

En importör står mellan en leverantör som den inte kan styra och en marknad som håller den ansvarig. Enligt RoHS-direktivet 2011/65/EU får importörer endast släppa ut utrustning som uppfyller kraven på unionsmarknaden (artikel 9 a). Innan de släpper ut den ska de säkerställa att tillverkaren har genomfört bedömningen av överensstämmelse, upprättat den tekniska dokumentationen, anbringat CE-märkningen och identifierat produkten och sig själv (artikel 9 b). De sparar en kopia av försäkran om överensstämmelse i 10 år och säkerställer att den tekniska dokumentationen kan göras tillgänglig på begäran (artikel 9 g).^[1]

Materialdata är det som gör dessa kontroller möjliga. Begränsningarna i RoHS gäller per homogent material (artikel 4.2), så ett intygande på produktnivå utan data bakom sig är ett svagt bevis. Provning och mätning i enlighet med harmoniserade standarder vars referenser har offentliggjorts ger en presumtion om överensstämmelse för material, komponenter och utrustning (artikel 16.2). Om en importör har anledning att anta att utrustning inte överensstämmer med artikel 4 får den inte släppa ut den på marknaden förrän den har bringats i överensstämmelse, och ska informera tillverkaren och marknadskontrollmyndigheterna (artikel 9 c).^[1]

Kemikalieinformationsskyldigheterna följer med varorna in i EU. Enligt REACH är en leverantör av en vara varje producent, importör, distributör eller annan aktör som släpper ut en vara på marknaden (artikel 3.33). Importören bär därför skyldigheten enligt artikel 33 att informera sina egna kunder om ämnen på kandidatförteckningen över 0,1 viktprocent i en vara, med minst ämnets namn. Till skillnad från anmälan till ECHA enligt artikel 7.2, som börjar vid ett ton per år, har skyldigheten enligt artikel 33 ingen mängdgräns. Den omfattar information som är tillgänglig för leverantören (artikel 33.1), vilket är ett skäl att se till att informationen begärs från tillverkaren.^[2]

För produkter utanför de produktspecifika harmoniseringsakterna fastställer förordning (EU) 2023/988 om allmän produktsäkerhet samma mönster; dess kapitel III avsnitt 1 gäller inte för produkter som omfattas av en sådan akt, till exempel RoHS-utrustning (artikel 2.1 tredje stycket led b), men begränsningar i REACH tar inte en vara utanför förordningen, så för de varorna gäller begränsningen och skyldigheterna enligt GPSR sida vid sida. Importören säkerställer innan en produkt släpps ut på marknaden att den uppfyller det allmänna säkerhetskravet och att tillverkaren har upprättat den tekniska dokumentationen med en intern riskanalys (artiklarna 11.1 och 9.2). Om den har anledning att anta att produkten inte överensstämmer håller den inne den, och om produkten är farlig informerar den tillverkaren och ser till att myndigheterna informeras via Safety Business Gateway (artikel 11.2).^[3]