Vi säljer skor utan materialmärkning

Direktiv 94/11/EG inför ett EU-gemensamt system som talar om för konsumenter vad deras skor är gjorda av. Det gäller märkning av de material som används i huvuddelarna av skor som säljs till konsument, och definierar skor som alla produkter med påsatt sula som är avsedda att skydda eller täcka foten, inklusive delar som saluförs separat (artikel 1.1). Bilaga II ger exempel, från sandaler och espadriller till pjäxor, danstofflor, engångsskor och ortopediska skor. Undantagna är begagnade skor, leksakskor, skyddsskor som omfattas av direktiv 89/686/EEG och skor som omfattas av direktiv 76/769/EEG (artikel 1.1). Båda direktiven har sedan dess upphävts: förordning (EU) 2016/425 ersatte det första från och med den 21 april 2018, och hänvisningar till det ska läsas som hänvisningar till den förordningen (artikel 46 i förordning (EU) 2016/425); förordning (EG) nr 1907/2006 upphävde det andra med verkan från och med den 1 juni 2009, och vad detta undantag omfattar i dag framgår inte av texten.^[1][5][6]

Märkningen gäller tre delar. Ovandelen är den yttre sidan av den bärande del som är fäst vid yttersulan; foder och innersula utgör skons insida; yttersulan är den nedre del som utsätts för slitage (artikel 1.2 och bilaga I punkt 1). För ovandelen samt för foder och innersula anges det material som utgör minst 80 % av ytan, och för yttersulan minst 80 % av volymen. Om inget material når upp till 80 % anges de två huvudmaterialen (artikel 4.1). Tillbehör och förstärkningar som hälplappar, kantlister, spännen och öljettförstärkningar räknas inte med för ovandelen (artikel 1.2 iii).^[1]

Materialen delas in i fyra kategorier som definieras i bilaga I punkt 2: läder, belagt läder, textil och övriga material. Definitionerna spelar roll. Hud eller skinn som har sönderdelats till fibrer, små bitar eller pulver och sedan gjorts till skivor är inte läder, och ett ytskikt på läder får inte vara tjockare än 0,15 mm; belagt läder har ett ytskikt som är tjockare än 0,15 mm men högst en tredjedel av den totala tjockleken.^[1]

Märkningens form är också reglerad. Informationen lämnas på själva skon, med piktogram eller skriftliga angivelser på minst det eller de språk som konsumtionsmedlemsstaten kan bestämma (artikel 4.2). Den anbringas på minst en sko i varje par, genom tryck, klistring, prägling eller en påsatt etikett, och ska vara synlig, ordentligt fastsatt och åtkomlig, med piktogram som är tillräckligt stora för att kunna förstås. Den får inte vilseleda konsumenten (artikel 4.3 och 4.4). Ytterligare text får åtfölja den (artikel 5). Medlemsstaterna får inte förbjuda eller hindra skor som uppfyller dessa krav genom att tillämpa icke-harmoniserade nationella märkningsregler (artikel 3), och domstolen har tolkat artiklarna 3 och 5 så att de utesluter ett nationellt krav på ursprungslandsmärkning av skodelar av läder (mål C-95/14).^[1][4]

Ansvaret ligger hos det företag som står närmast källan. Tillverkaren eller dennes representant som är etablerad i EU tillhandahåller märkningen och svarar för att den är korrekt; om ingen av dem är etablerad i EU faller skyldigheten på den som först släpper ut skorna på EU-marknaden. Återförsäljaren är fortfarande ansvarig för att de skor som säljs har märkningen (artikel 4.5). Eftersom detta är ett direktiv tillämpar medlemsstaterna det enligt nationell rätt (artikel 2), och det finns förtecknat i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020, så den förordningens korrigerande åtgärder gäller (artikel 16).^[1][2]