Vår textiletikett saknar fibersammansättningen

Förordning (EU) nr 1007/2011 styr hur textilprodukters fibersammansättning ska benämnas och anges. Den gäller textilprodukter som tillhandahålls på unionsmarknaden och produkter som likställs med dem, till exempel produkter som innehåller minst 80 viktprocent textilfibrer samt möbler och paraply- och parasolltyger med minst 80 % textila delar (artikel 2.1 och 2.2). Textilprodukter får endast tillhandahållas när de är etiketterade, märkta eller åtföljda av handelsdokument i enlighet med förordningen (artikel 4).^[1]

Orden är fastställda. Endast de fibernamn som finns i bilaga I får användas för att beskriva fibersammansättningen på etiketter och märkning, och de är förbehållna fibrer som motsvarar beskrivningen i den bilagan (artikel 5). En produkt av flera fibrer etiketteras med namn och viktprocent för samtliga ingående fibrer i fallande ordning (artikel 9.1); en fiber upp till 5 %, eller fibrer som tillsammans utgör upp till 15 %, får anges som ”övriga fibrer” med sin sammanlagda procentandel när de inte lätt kan anges vid tillverkningstillfället (artikel 9.2). Endast produkter av en enda fiber får bära beteckningen ”100 %”, ”ren” eller ”helt” (artikel 7.1). Produkter med delar som har olika fiberinnehåll anger innehållet för varje del, utom för delar som inte är huvudfoder och utgör mindre än 30 % av den totala vikten (artikel 11.2).^[1]

Etiketten måste vara användbar i praktiken. Textilprodukter ska etiketteras eller märkas med sin fibersammansättning varje gång de tillhandahålls på marknaden; etiketteringen och märkningen ska vara beständig, lätt att läsa, synlig och åtkomlig, och en etikett ska sitta fast ordentligt (artikel 14.1). Inom leveranskedjan får handelsdokument ersätta eller komplettera etiketten (artikel 14.2). Etiketteringen ska vara på det eller de officiella språken i den medlemsstat där produkten tillhandahålls konsumenten, om inte den medlemsstaten föreskriver något annat (artikel 16.3).^[1]

Ansvaret följer utsläppandet på marknaden. Tillverkaren ser till att etiketten finns och att uppgifterna i den är korrekta; när tillverkaren inte är etablerad i unionen gör importören det (artikel 15.1). En distributör som säljer under sitt eget namn eller varumärke, själv anbringar etiketten eller ändrar dess innehåll anses vara tillverkare, och varje distributör ser till att produkterna bär den etikettering som krävs (artikel 15.2 och 15.3). Sammansättningen ska vara tydligt synlig för konsumenten före köpet, även vid köp online (artikel 16.1).^[1]

Etiketter kontrolleras mot produkten. Marknadskontrollmyndigheterna kontrollerar att fibersammansättningen överensstämmer med lämnade uppgifter (artikel 18), med de metoder som anges i bilaga VIII (artikel 19.1), och med en tillverkningstolerans på 3 % mellan den angivna sammansättningen och analysen (artikel 20.3). Förordningen finns förtecknad i bilaga I till förordning (EU) 2019/1020, så den förordningens marknadskontrollåtgärder är tillämpliga (artikel 16).^[1][2]

Etikettering är inte hela skyldigheten. Textilprodukter har ingen produktspecifik harmoniseringsakt. Reglerna om textiletikettering gäller vid sidan av förordningen om allmän produktsäkerhet, förordning (EU) 2023/988, så tillverkare och importörer följer båda: etiketteringsreglerna och GPSR:s skyldigheter i fråga om riskanalys, teknisk dokumentation, identifiering och adressuppgifter (artiklarna 9 och 11).^[4]