Vi påstår återvunnet material och ombeds visa bevis

Ett uttalande om att en produkt eller dess förpackning innehåller återvunnet material är ett miljöpåstående. Direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder definierar ett miljöpåstående som varje icke-obligatoriskt budskap eller framställning, i vilken form som helst, som anger eller antyder att en produkt har en positiv eller mindre negativ påverkan på miljön (artikel 2 o), och anser att ett påstående är vilseledande när det vilseleder eller sannolikt vilseleder den genomsnittlige konsumenten om produktens huvudsakliga egenskaper, som omfattar dess sammansättning och miljöegenskaper (artikel 6.1 b).^[1]

Sedan den 27 september 2026 är ett mönster för återvunnet material helt förbjudet. Punkt 4b i bilaga I förbjuder ett miljöpåstående om hela produkten när det bara gäller en viss aspekt av den. Skäl 11 i direktiv (EU) 2024/825 ger som exempel en produkt som marknadsförs som ”tillverkad av återvunnet material” när bara förpackningen är gjord av återvunnet material. Korrekta påståenden är fortfarande möjliga, men de måste ange vilken del och hur mycket, och styrkas med bevis. En domstol eller myndighet kan kräva dessa bevis och behandla påståendet som oriktigt utan dem (artikel 12).^[1][2][1]

För förpackningar gör förpackningsförordningen, förordning (EU) 2025/40, som tillämpas från den 12 augusti 2026 (artikel 71), återvunnet material till ett rättsligt krav för plast. Artikel 7.1 kräver att senast den 1 januari 2030, eller tre år efter att kommissionens genomförandeakt om metoden har trätt i kraft, beroende på vilket som infaller senast, varje plastdel i en förpackning innehåller minimiandelar återvunnet material från plastavfall efter konsumtion, beräknade som ett genomsnitt per tillverkningsanläggning och år: 30 % för kontaktkänsliga PET-förpackningar, 10 % för andra kontaktkänsliga plastförpackningar, 30 % för plastflaskor för engångsbruk avsedda för drycker och 35 % för andra plastförpackningar. Högre andelar gäller från den 1 januari 2040 (artikel 7.2). Överensstämmelse visas i den tekniska informationen enligt bilaga VII (artikel 7.6), och kommissionen ska anta metoden för beräkning och verifiering senast den 31 december 2026 (artikel 7.8). EUR-Lex förtecknar en talan vid Europeiska unionens tribunal (mål T-243/25) om delvis ogiltigförklaring av artikel 7.1, 7.2 och 7.5 b; en sådan talan skjuter inte upp artikelns tillämpning.^[3]

PPWR reglerar också märkning av återvunnet material. Om en förpackning som omfattas av artikel 7 har en märkning om andelen återvunnet material från den 12 augusti 2028, eller 24 månader efter den relevanta genomförandeakten, beroende på vilket som infaller senast, ska märkningen följa kommissionens specifikationer och metoden i artikel 7.8 (artikel 12.4). Vid försäljning på nätet ska uppgifterna i märkningen också finnas tillgängliga före köpet (artikel 12.5), och ingen aktör får visa märken som kan vilseleda eller förvirra om förpackningens hållbarhetsegenskaper (artikel 12.8).^[3]

När minimikravet blir lag upphör det att vara ett försäljningsargument. Att framställa ett krav som är lagstadgat för alla produkter i kategorin som ett särskilt kännetecken för erbjudandet är otillbörligt under alla omständigheter (UCPD bilaga I punkt 10a).^[1]