Vi marknadsför produktens livslängd eller reparerbarhet

Hållbarhet och reparation är numera en del av konsumentreglerna om affärsmetoder. Genom direktiv (EU) 2024/825 lades hållbarhet, reparerbarhet och återvinningsbarhet till bland de huvudsakliga egenskaperna i artikel 6.1 b i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, direktiv 2005/29/EG, som en affärsmetod kan vilseleda om. Direktivet lade också till metoder som under alla omständigheter är otillbörliga: att felaktigt påstå att en vara har en viss hållbarhet i fråga om användningstid eller intensitet under normala användningsvillkor (bilaga I punkt 23g), att presentera en vara som möjlig att reparera när den inte är det (punkt 23h), och att undanhålla information om att förbrukningsvaror, reservdelar eller tillbehör som inte är original försämrar funktionaliteten, eller att felaktigt påstå att de gör det (punkt 23j). Medlemsstaterna tillämpar dessa regler från och med den 27 september 2026 (direktiv (EU) 2024/825 artikel 4.1).^[1][2]

Skälen förklarar exemplen. En tvättmaskin som marknadsförs för ett antal tvättcykler som den inte når under de föreskrivna förhållandena är ett falskt hållbarhetspåstående (skäl 20), och att presentera produkter som möjliga att reparera när reparation inte är möjlig är förbjudet (skäl 21). Producenter förväntas i allmänhet veta om sådana påståenden är sanna, medan säljare bör förlita sig på tillförlitlig information från producenten eller en myndighet.^[2]

Direktiv (EU) 2024/825 ändrade också direktivet om konsumenträttigheter, direktiv 2011/83/EU. Före avtalet lämnar näringsidkaren reparerbarhetsindex där ett sådant gäller, eller i annat fall, där producenten gör den tillgänglig, information om reservdelar, deras kostnad, reparationsinstruktioner och reparationsbegränsningar, samt information om producentens kommersiella garanti avseende hållbarhet och om perioden för programvaruuppdateringar (artiklarna 5.1 och 6.1 i ändrad lydelse).^[2]

Direktivet om reparation av varor, direktiv (EU) 2024/1799, tillämpas från och med den 31 juli 2026 (artikel 22). För varor med reparerbarhetskrav enligt de unionsakter som anges i bilaga II måste tillverkaren reparera på konsumentens begäran, i den mån dessa akter ställer reparerbarhetskrav, kostnadsfritt eller till ett rimligt pris, om inte reparation är omöjlig (artiklarna 1.3 och 5.1 och 5.2). Skyldigheten omfattar defekter som ligger utanför säljarens ansvar (artikel 1.2). Reservdelar och verktyg ska erbjudas till ett rimligt pris (artikel 5.4), vägledande reparationspriser ska finnas på en kostnadsfri webbplats (artikel 5.5), och tekniker som hindrar reparation är förbjudna om de inte är motiverade (artikel 5.6). Alla akter i bilaga II utom batteriförordningen är ekodesignförordningar som antagits enligt direktiv 2009/125/EG; delegerat direktiv (EU) 2026/74 lade till lokala rumsvärmare för hushåll som punkt 11. Direktivet förlänger också säljarens ansvar med 12 månader när reparation väljs som avhjälpande, för avtal som ingåtts från och med den 31 juli 2026 (artiklarna 16 och 21).^[3][5]

Enligt förordningen om ekodesign för hållbara produkter kan produktspecifika delegerade akter kräva ett reparerbarhetsindex, ett hållbarhetsindex och reparationsinformation (förordning (EU) 2024/1781 artikel 7.2 b).^[4]